Kära du,

jag tänker och tänker och det är många saker i görningen här – jag försöker se till att sortera i tankarna och prata om en sak i taget. Men ju mer jag uppfattar av det du (och jag!) går genom just nu, och av allt som rör sig på nyheterna, ja, världsläget, ja, det känns helt enkelt verkligen, verkligen relevant att ha det här samtalet. Det gäller livet. (Det Goda Livet.) Jag vill bara att vi börjar någonstans… Sen ser vi var vi hamnar, evaluerar, inventerar, och fortsätter därifrån.

                           Det blir några punkter och stolpar från mina anteckningsblock. Överskriften är nog ”Skuldkänslor och självförlåtelse”. Vad är skuldkänslor? Vem känner dem? Vad är skuld? Vad är ansvar, och ansvarskänsla? Vem har ansvar? Och så vidare – som jag sa, jag vill bara börja någonstans, och våga gå dit tanken leder.


OK. Jag sätter igång:


Skuldkänslor äter upp en inifrån, och förstör ens liv. En del brott kan sonas med fängelse eller böter. Men hur sonar man brott mot sig själv, eller det som upplevs som inofficiella kontraktsbrott mot en medmänniska?


Vad mer kan man känna skuld för?

  • Vad får en att känna skuldkänslor?


Tes: (1) Vi känner skuld när vi brutit mot våra egna etiska regler. Dessa regler är ofta oskrivna, och därmed kan tankearbetet kring dem vara svårfångat. Men, hursomhelst, vi känner skuld när vi gjort något som vi själva inte håller med om. Det är med stor sannolikhet en komplicerad situation – annars hade vi agerat på något annat, enkelt sätt direkt. Om någon annan hade gjort samma sak, hade vi tänkt, ”Oj! Varför gjorde hen så? Det där vill jag veta mer om, så att jag kan förstå det bättre.”


Våra etiska regler hänger ihop med våra egna värderingar. Ofta har man inte formulerat sina värderingar på något särskilt detaljerat eller utvecklat sätt. Man kan nog lägga 20 minuter på att formulera sina värderingar.


(Till exempel: Nyfikenhet, Tillit, Sanning, Humor.)

Att formulera sina egna värderingar är en jättebra början. Sen ska man också komma ihåg, i livets alla komplicerade situationer, att titta på sin lista (för det kan verkligen vara svårt att minnas sina ledstjärnor när man är mitt i skitstormen), och man behöver aktivera sitt visdomssökande sinne.


En annan sak som är alldeles essentiell att aktivera i sammanhanget är sin medkänsla. Det finns en tradition som menar att de som ska sitta i domstolar måste vara föräldrar, och att de ska föreställa sig att det är deras egna barn de ska till att döma i varje aktuellt mål. Då dömer de med den oändliga kärlek som en förälder har för sitt barn. Tänk på detta en liten stund. Inte alla föräldrar kan i alla tillfällen se utanför sig själva, men det vi pratar om här är djupa och för mänskligt liv fullständigt grundläggande mekanismer, likt magma och tektoniska plattor. En sådan grundläggande mekanisk-princip handlar om villkorslös föräldrakärlek. På något sätt förstår vi hur det funkar, även om vi kanske inte har tillgång till en direkt upplevelse av det.


Just här understryks att medkänsla också innefattar självmedkänsla. När du har skuldkänslor är du både domare och part i målet, och detta ska du komma ihåg.

(2) Vi känner också skuld när vi i efterhand upptäcker att våra handlingar orsakat skada. Det är förstås inte möjligt att i handgriplig mening härleda orsakssamband i en enda, direkt linje, men vi upplever att vi orsakat skada, trots andra intentioner. Detta är en förfärlig sorts skuldkänslor som vi ska stanna vid en stund. Sedan går vi vidare till själva förlåtelsen.


Skuldkänslor över att oavsiktligt orsakat skada, eller att allting blev mycket värre än man hade föreställt sig, innehåller tanken, ”Jag borde ha vetat bättre/jag har varit en idiot”. Detta är ett diffust uttryck för en ansvarskänsla som innefattar även situationer som du inte har någon erfarenhet av. Denna ansvarskänsla är en starkt lysande krona på ditt huvud: du är sannerligen inte en som skyller ifrån dig. (Tänk på dem som aldrig eller nästan aldrig känner skuldkänslor! Hur går deras tankar, tror du?* Inte tänker de ”jag borde ha vetat bättre”, i alla fall.) Om du bär denna krona, är det sannolikt att du någon gång i livet har starka skuldkänslor. Då gör du säkert allt du kan för att gottgöra och styra upp situationen. Förmodligen glömmer du i de lägena att du själv inte bara är domaren, utan också barnet: du ser bara barnet i den andra parten.

Om du glömmer att du också är ett barn i målet, kan det bli så att du inte tar hand om dig själv ordentligt. Du dömer dig själv för hårt. Du välkomnar, ja, kanske till och med eldar på ditt obehag. Som om du förtjänade straff, hämnd, spjut, knivar, och de kloliknande tortyrinstrument som sliter ut bukens innandöme.

  • Att känna skuldkänslor är att ta livet på allvar; på ett oerhört stort allvar. …Och det är nog något vi önskar allt levande: att bli taget på allvar.

                          

Låt oss föreslå ett tankeexperiment som skulle kunna kallas Solipsistiskt hyperansvar. Tankeexperimentet lyder såhär: Föreställ dig att du har skapat allt. Verkligen allt: Dina eksem och din känsliga mage, de gapiga ungarna utanför, köerna du står i, jobbiga minnen från din barn- och ungdom, kollegorna som inte verkar gilla dig, din prokrastinering, besvikelsen du inte vill kännas vid, de upprörande berättelserna i media, folk som vägrar fatta vad du menar – ja, du förstår. Föreställ dig att det är du själv som skapat allting. Och då är frågan: Vad gör du nu? Vad ska du göra nu? Hur ska du bete dig? Vad gör du nu?


(Jag vill här passa på att citera en psykoanalytiker i en panel en gång: ”Förstöra sitt liv kan man ju alltid göra. Men om du nu inte ska göra det?”)


…Låt oss sedan föreslå att alla i hela världen ägnar t.ex. 3 minuter varje fredagsmorgon åt det här tankeexperimentet. Tror du inte att världen skulle vara en lite bättre plats?


Nå.


Jag går vidare i en annan riktning:


Karma. Det är inte så att en part så att säga initierar karma, och den andra verkställer det: så är det inte. Alla orsaker är också verkan, och all verkan är också nya orsaker. Det är alltså inte så att andra beter sig illa mot dig för att du ”betett dig illa” mot dem – alla kan hela tiden välja hur de agerar och re-agerar; vad de säger, och vad de gör. Den som upplever att hon endast reagerar och, därmed, liksom ’verkställer’ eller ’neutraliserar’ tidigare karma har fråntagit sig sin agens, skulle jag vilja säga – de har liksom abdikerat.


(Här sätter jag in en till parentes: Javisst är det så att en del känner orimligt mycket skuldkänslor, dvs. tar på sig ansvar för sådant som inte är deras ansvar. I andra delen av spektrat finns de som skyller ansvar som är deras på andra.)


Den som abdikerat – kan hon uppleva förlåtelse och Livet På Andra Sidan? Vad är förlåtelse? Vad gör förlåtelse? Jag får en bild i huvudet av förlåtelse som ett slags nyckel som låser upp en låst tidsloop – kan det ligga något i det?


…Förlåtelsens gärning är duvan med olivkvisten i näbben när arken strandat på berget Ararat: vi minns hur det var under syndafloden, men vi har fått en prompt för berättelsens fortsättning. Duvan och olivkvisten antyder liv i frodig fred. Myten antyder att berättelsen är långt ifrån slut.


Så:

  • Hur förlåter man sig själv?


Ja, här har vi hundramiljonerskronorsfrågan. Hur fasicken gör man?

                          

Jag tror att det minst delvis vill till en ritual av något slag. Jag menar nu något i stil med att sitta ostört och föreställa sig guldljus omhulda ens kronchakra, eller något sådant. Kanske tända ett ljus, ta ett djupt andetag, handen över hjärtat, och säga, ”Det ordnar sig. Det är inte konstigt att jag reagerade sådär, med tanke på mina erfarenheter. Jag gjorde det jag trodde var bäst – så som alla gör. Nu ser jag mer, och jag vet hur jag vill agera om jag hamnar i en liknande situation igen.”


(Apropå ”hur jag vill agera om jag hamnar i en liknande situation igen”: jag utvecklade för några år sedan, av nödvändighet, en liten tankeexperimentsmetod som jag kallar Välvillig historieredigering. Grejen var att jag led något så fanatiskt av flashbacks från tillfällen i livet där jag (a) upplevde att jag på diverse sätt betett mig oacceptabelt [vilka jag nu, efter min autismdiagnos, har mycket mer medkänsla för än jag kunde ha då], eller (b) helt enkelt fastnat i en obehaglig, på gränsen till traumatiserande, interpersonell situation (som säkerligen är en anledning till att både psykologen och psykiatern vid utredningen påpekade att jag har social fobi; att jag är rädd för andra människor). Metoden går till såhär: Tänk på en situation som inte gick riktigt bra. Kanske kom du på för sent vad du skulle ha sagt; kanske sa du alldeles för mycket eller fel saker. Kanske önskar du att du hade kunnat ge en kram istället för att ha gått iväg. Kanske bannar du dig själv för något du inte såg. Kanske önskar du att du varit modigare. Vad det är än, kan du nu gå tillbaka till situationen i ditt huvud, och varsamt fylla scenen med all världens kärlek. Du läker det förflutna.


[Om ’det förflutna’ till exempel var på så vis att du kände dig illa behandlad, kan du läka detta också: Skriv vederbörandes förlåtbrev till dig. Bara några rader – det är tanken som räknas. 🙂 ])


Självförlåtelse är skiljt från andras förlåtelse: andra kanske inte förlåter. Att inte förlåta kan också äta upp en inifrån – det är ett gift som kan göra dig svart på insidan. Och ja, jag inser att jag kanske själv har så lätt att känna skuld, att jag inte psykiskt klarar av att både ha skuldkänslor och känna bitterhet över mot mig begångna oförrätter – att jag i en form av snedvriden moralisk höghet väljer att bära allting själv. Jag inser att det kan vara så. Men. Låt oss för en stund strunta i mig, och prata om andras förlåtelse; den sort som kanske dröjer.


…Du ska förlåta dig själv ändå, ty du kan inte göra ett jävla skit nytta i världen, du kan inte älska din nästa, du kan inte bli till glädje för din omgivning; du kan inte skapa vackra ringar på framtidens vatten, inte när du fängslat dig själv. Kom! Vad du än har gjort: kom. Vi vill ha dig här. Vi vill se vad du ska göra härnäst. Vi litar på dig. Vi tycker om dig. Vi vill ha dig i vårt lag.


Något sådant.


Jag vill säga såhär, till mig, till dig, till oss alla: att växa är vår upprättelse och revansch. Att leva ett gott liv är kostnaden och ansträngningen för ansvaret som krönt oss. Vi står här, stolta, älskade och ödmjuka, och tar nästa steg. Lite starkare, och lite mer graciöst än sist. 


…Sådär. Nu har jag slut på ord för den här gången. 🙂


Vad tänker du om allt detta?


Fortsättning följer.


Jag älskar dig,
din M.


__________________________________________

Fru Minerva Paradox är en åtminstone medelålders frånskild neuro-atypisk mamma som försöker göra världen lite mer begriplig. Hon är en evolution av Fröken Svår, men trots allt för evigt till viss del ett barn. Hon skriver till sina döttrar och vapendragare, vänner, kunder, kollegor, och en eller annan nemesis. Som någon sa och som hon tycker om att citera, ”vi skriver för att vi vill förstå något bättre”.

Se också
Minervas epistlar: Idén om lycka som etiskt imperativ


__________________________________________

Filosofi är vad vi behöver.