Hej min vän,

Först och främst: Tack för senast! Det är svårslaget att sitta där under värmelamporna och pubfiltarna och känna att man kommer någon vart i ett samtal, äntligen – vid hemgång ligger eftermiddagens trassliga trådar i sorterade nystan, och kan skakas om i godan ro; det är bara som att skaka om ett kalejdoskop. Jag är så glad att känna dig.

😊

… Och idag har jag ett riktigt invecklat ämne, och jag vet att jag är ute på djupt vatten. Ändå vill jag verkligen försöka ta mig an det. Vi får bara börja någonstans, och våga gå dit tanken leder (säger jag med darrande knän, haha).  

Grejen är att det finns en idé om lycka som ett etiskt imperativ. Alltså: Man bör vara lycklig. Det är rätt att vara lycklig. Lycka är en dygd och moralisk uppmaning precis som mod, ärlighet, måttfullhet, eller rättrådighet. Vi ska vara lyckliga. Människan ska vara lycklig. Man ska arbeta för sin lycka. Man ska se till att bli lycklig.

(Vad tänker du nu?)

(Är du lycklig? Vem är lycklig? Vad är det att vara lycklig?)

Kruxet är då att vara noga med definitionen av ’lycka’, såklart, men också av ’lidande’. Och så ska vi tänka oss att ta den här tesen på stort allvar och ta oss själva på allvar också – alltså: jag vet inte huruvida det är en bra idé att ha lycka som ett etiskt imperativ, men jag vet att det är en bra idé att fundera på vad det skulle kunna betyda.

Är det inte precis detta vi ska göra med alla möjliga påståenden? Sånt som fladdrar omkring och tas för givet … Sånt som ”alla vet”. Eller, ännu värre: Sånt som ”alla” blir skitupprörda över. Urk. Sånt borde man omedelbart ta sig an i filosofiska tankesmedjor, etablerade eller improviserade, så att vi kunde komma ifrån det här skitiga åsiktsvurmandet som bara leder till bråk … Men nu tappade jag tråden.

😊

OK.

Se, premiss nummer 1 är ungefär såhär: Det finns ett slags … vad ska vi kalla det? Ett slags icke-lycka; ett slags icke-blomstrande här ute i världen. Den är oerhört utbredd, är den inte? Vi ser massor av skrik och smärta och lidande överallt; ett oresonligt lidande är vad vi ser … Jag menar inte det enorma lidandet, som ”oskyldiga civila i krig, på nyheterna” – jag menar något närmre hem.

Jag menar inte någon som varit med om något ovanligt förfärligt och som vi skulle kunna peka på och säga, ”där är mycket lidande”.

Jag menar … Liksom, alltså – allt lidande. Mitt lidande. Ditt. Lite abstrakt sett tänker jag mig att lidandet är ett – det är samma hela tiden. Det är privat, slutet; en traumaloop; en svart punkt i tid och rum. Vare sig det handlar om att nyss ha slagit i tån i ett stolsben eller decennier av normaliserad olycklighet är den som lider isolerad, instängd, som i ett fängelse. På samma sätt är också kärleken en och samma hela tiden – den öppnar, och låter oss vara tillsammans. Kärleken är lösningen och svaret, som vanligt.

(Hah. Men det är den ju!)

Hursomhelst. Jag pratar om vilket lidande som helst, just nu, medan vi målar upp landskapet vi ska röra oss i. Lite senare tänkte jag gå in på en särskild sorts lidande. Men for now är lidandet lika med det som stänger oss inne i oss själva: detta är den definition jag jobbar med just nu, och det är den första premissen.

Jag har nog tänkt på lycka och lidande ett bra tag, bara halvt medveten om att det var det som var temat, liksom. Hittade en gammal anteckning – såhär hade jag skrivit – och det var med mycket stor sannolikhet en sen kvälls försök till abstraherande självterapi:

Jag tänker mig att i lidandet blir vi – nödvändigtvis, per automatik – som ett slutet system: det enda som finns är mina sensationer och tankar och känslor, och berättelsen om mina sensationer, tankar och känslor. När jag lider befinner jag mig i en kula av glas som formades i fanatiska grader och nu sitter jag där, mitt i, och omvärlden ter sig skev och deformerad. Ingenting stämmer. Men allting bekräftar sig själv, gång på gång: ”titta, nu blev det såhär igen! Vad är det som händer?! Alla är helt galna! Vad håller de på med?! Blah, blah, blah, blah! Sluta! Jag orkar inte! Sluta! Sluta!”

Det är detta jag menar: Det nattsvarta, ljuslösa, sollösa, vindlösa, jordlösa, som resolut burat in tid och rum.

Jag hade med exemplet med den onda tån:

Tänk när du slår i tån i en kant och samtidigt ropar ditt lilla barn på dig – inte hör du vad de säger; inte kan du hjälpa till.

Och sen, understruket: Om det inte finns perspektiv, finns det heller ingen utveckling.

Jag kommer knappt ihåg varför jag tyckte att detta med perspektiv var så viktigt, eller hur jag menade att det hänger ihop med utveckling. Men … Perspektiv. Jo, ja. Guds första fråga till människan, såvitt jag minns Bibeln, är ”Var är du?” Det är en fråga om ens plats, och, i förlängningen, ens perspektiv. ”Jag är här”, svarar man. ”Berätta om ’här’”, föreställer jag mig Guds följdfråga. ”Hur är ’här’? Berätta om allt du ser.” Ens ’här’ handlar också om vilka möjligheter man kan se – alltså, att använda blicken som ser det som ännu inte finns, men som skulle kunna finnas. Framtiden. Utveckling. Ljus. Konturer, relationer. Uppåt, framåt. Människans uppdrag är liksom att se med sina egna ögon: att finnas är att ha ett perspektiv.

(Ibland behöver vi jobba hårt för att hitta vårt eget perspektiv. För mig har det varit så – det är en typiskt autistiskt/AuDHD överempatisk erfarenhet: att liksom simma omkring i andras direkta, nuvarande upplevelse och behöva kämpa för att lära sig dechiffrera vems känslor man känner, och med vems blick man ser.)

… I lidandet, tänker jag mig, låses vi in i ett slags traumatiserad loop, där tiden stannat. Vi ser bara inåt, som i den där kulan av glas, eller som i speglar, kanske – hursomhelst reflekteras allting på insidan av en tid- och rumskapsel som liksom är frånkopplad från den här världen där man skulle kunna höra frågan ”Var är du?” och förstå att hela jorden är full av folk som också får den frågan, och som svarar från precis unika perspektiv.

”Hela världen är full av andra som är som jag: de har sina egna tankar och känslor, sina egna psykologiska historier, sina egna triggers, sina egna intentioner och önskemål och rädslor och förhoppningar …” – denna insikt är empatins och respektens förutsättning. Genom dem kan vi närma oss varandra, gå arm i arm med blickarna åt samma håll.

Empati och respekt är kärlekshandlingar. I lidandet är de handikappade.

Det kanske är det här som är själva grejen, egentligen: Vi ska vara lyckliga, ty då blir empati och respekt enkelt.

Stämmer det? Håller resonemanget? Hur skulle man kunna testa det?
… Jag … Ja, jo, alltså – det funkar nog, under förutsättning att vi är överens om vad vi menar med lycka, lidande, empati och respekt. Och så vidare. Kanske behöver vi också vara överens om vad vi menar med person, perspektiv, utveckling, och vision.

😊

Vi går tillbaka till lidandet lite till.

Icke-blomstrande kallade jag det. Ett oerhört utbrett icke-blomstrande. … Nu när jag skriver, föreställer jag mig att det finns ännu mer vi skulle behöva vara överens om för att vara säkra på att vi pratar om samma sak och kan förstå varandra: att blomstrande är viktigt, till exempel. Och vad det betyder (hehe). Jag skulle säga att blomstrande handlar om att varje människa kan … känna sig själv, känna sina styrkor och kunna använda dem; kunna leva autentiskt, med goda relationer, och god hälsa. Ja: allt sådant som man kan läsa om i forskningen om vad som bidrar till ett gott liv, och med särskild fokus på just detta att ”bli den man är”; att varsamt odla och sköta det frö som är en själv, så att man kan blomstra ståtligt, så att säga.

(Jag tänkte lägga till, ”och bidra till skapelsens härlighet”, men jag vill inte gärna låta så krystat andlig. Fast, äsch – är det inte precis det jag menar? Att göra sitt liv till en lovsång, typ? Pff. Jag vill verkligen förstå den här idén. Måste det inte vara det man menar när man säger att vi bör/ska vara lyckliga? Att det handlar om att det är rätt på något sätt – och vad kunde vara mer rätt än en andlig anledning? Alltså för dem som formulerade testen, om vi nu ska ge oss på att se med deras ögon?)

…

Lidande då, alltså. Jag har lagt fram liknelsen om lidandet som ett slags tidsloopat fängelse, och hintat att vägen ut är att kärleksfullt öppna en liten springa så att man kan se … Att man är här, alldeles unik, precis som alla andra – med vilka vi kan gå arm i arm genom livet. Vem är du? Vem är jag? (😊) Vi kan bli dem vi är ämnade att bli – vi kan öva upp vår vision – tänk enteleki – och leva lyckliga i alla våra dagar. Leva lyckliga, come what may.

… Nu till den jobbiga biten.

… Det var nämligen en alldeles särskild grej jag ville prata om idag. En särskild sorts lidande. Jag menar det där lidandet som – hur ska jag säga? Jag vet inte ens vilka ord jag ska använda. Det där … expressiva lidandet – alltså, OK, jag menar: de kanske 10-20% på jobbet, på stan, i föreningarna, i skolan, i köerna, på spårvagnen – de som så att säga lever ut sitt lidande med bråk och skällsord, med våld, om än så litet, psykiskt och fysiskt. De som skyller ifrån sig, de som hånar och förlöjligar, de missunnsamma, de som triangulerar, de som skammar och straffar. De som gaslightar. De som gör andra ansvariga för deras känslor. De vars anhöriga smyger på äggskal i deras närhet. De som skvallrar, och skapar drama. De som svart-vitt uppfattar andra som antingen vän eller fiende, och skiftar åsikt enligt privata regler. De som använder andras sårbarheter emot dem. De som upplever att de offrat så mycket och att andra är otacksamma. De som tycker att de gör allt rätt och att andra är orättvisa mot dem. De som tänker, ”hur kan han-hon-hen-de vara så dum mot mig! Jag som är så snäll!? Jag som är så eftertänksam, balanserad och rättvis? Hur kan andra vara så orättvisa mot mig?”

Tänk. Tänk dig att uppleva att man lever i en sådan orättvis värld, där man själv gör allting rätt, men andra liksom motarbetar en, eller förstår en inte, och själv står man där och skriker så högt man bara kan …

Vi behöver inte gå in på det mer.

… Poängen är att det också är lidande. Såklart att det är – det är ju inte direkt lycka. Inte blomstrande.

Vad är lidandets funktion?

…

Hur säger man, hur vänder man detta? Hur vänder man frågan? Hur skapar vi mer blomstrande? Hur kan man hjälpa till att skifta fokus från att vara emot till att vara för – alltså, skifta fokus så att fokus hamnar på vad man är för istället för vad man är emot? Skifta fokus till drömmar och visioner, och arbetet på vägen dit? Skulle det ens hjälpa?

Jag vet inte varför det här är så viktigt för mig. Kan inte folk få hålla på som de vill? Kan man inte låta dem leva sina egna liv, bara? Bära sina egna kors, så att säga? Vad kan man egentligen göra för en annan människa? Är inte det enda vi kan göra att föregå med gott exempel?

Om vi skulle skriva en manual för hur man slutar lida, vad skulle vi skriva då?

Så hade jag skrivit i de där anteckningarna. Och sedan, lite kryptiskt:

Hat och rädsla är längst ner. Kärlek och sorg är besläktade.

Minns du de apatiska barnen i flyktingförläggningarna då för ganska många år sen? Jag minns att jag hörde en psykolog kommentera ungefär såhär – när de börjar gråta, då vet vi att de kommer att klara sig. Det är för att hat och rädsla är ’längst ner’; sorg är ’en bit upp’. Och tanken – jo, det var nog så jag tänkte – är att sorg inte är lidande. Sorg … ja, det är ju i alla fall en konsekvens av att älska. Jag menar, den som sörjer älskar (men den som älskar behöver inte nödvändigtvis sörja; kanske är det lite som med ansvar och skuld: skuldkänslor har bara den som också har ansvarskänslor).

Vad skriver man i manualen om hur man slutar lida? Är det den manualen som heter ”Lycka som etiskt imperativ” – är det en och samma manual? Uff. Provocerande. Men är det inte detta buddhismen sysslar med, på sätt och vis? Fokusera på nuet, släpp egot …? Det är väl ungefär samma som vi pratade om tidigare, med lite andra ord? Detta att fastna i ett fängelse …

Varför vara lycklig? För att ha mer medkänsla. (Aha – nu blir det tydligt att vi måste vara överens om definitionen av ’lycka’. Jag menar att lycka är lika med blomstrande. Jag menar Ett Gott Liv. Äkta, riktig lycka. Eudaimonia.)

För att ha mer medkänsla. Med andra, och med en själv. För att döma långsammare, och mer ackurat. För att kunna neutralisera konflikter … För att kunna undersöka världen med vetenskapligt, visdomssökande sinne. För att kunna söka sanningen fördomslöst.

Eller hur?!

…

Eller, som någon annan sa: ”Lycka är belöningen för att ha accepterat sig själv som man är.”

… Det är något helt annat.

… Jag antar att jag försökt formulera en teori om vad lycka och lidande är. Jag ville verkligen förstå den där idén om att lycka är en uppmaning, som ett prerogativ. Och jag ville hitta etiska argument för att ta sitt eget välbefinnande på största allvar.

😊

Ses vi snart igen? Kan du näst-nästa vecka?

Bästa hälsningar,
din M.


__________________________________________

Fru Minerva Paradox är en åtminstone medelålders frånskild neuro-atypisk mamma som försöker göra världen lite mer begriplig. Hon är en evolution av Fröken Svår, men trots allt för evigt till viss del ett barn. Hon skriver till sina döttrar och vapendragare, vänner, kunder, kollegor, och en eller annan nemesis. Som någon sa och som hon tycker om att citera, ”vi skriver för att vi vill förstå något bättre”.

Se också
Minervas epistlar: Skuldkänslor & självförlåtelse


__________________________________________