Hej du,

Jag vet att det kan verka lite udda – jag brukar ju inte skriva till dig på det här sättet – men jag visste inte vem annars jag skulle vända mig till. Se, jag har börjat nosa på ett rejält ämne här, definitivt verkligen i kategorin ”det som alla vet”, och jag är öronbedövande medveten om hur kontroversiellt det är att ens nämna ämnet. I ärlighetens namn har jag lite ont i magen och jag drar mig för att skriva. Men vi måste ju, måste vi inte? Vi måste gå dit tanken leder. Vi måste vända och vrida på särskilt sådant som ”alla vet” – om inte filosoferna tar sig an den uppgiften, vem gör det då? (Politikerna? Advokaterna? Retorikerna? Journalisterna? Nej, det måste vara de som är i visdomsbranschen.)

Du märker: Jag har jobbat upp mig redan innan jag satt igång. 😊

OK. Man kan inte vara modig utan att vara rädd:

Temat idag är ”vuxen”. Vad är det att vara vuxen? Är det något tråkigt, avtrubbat, liksom; o-lekfullt? Liksom en motsats till barn? (Det vill jag inte tro.)

En exemplarisk vuxen – vad är det? Är du en? Känner du någon?

Om man är en exemplarisk vuxen, hurdan är man då? Om man håller på med vuxengrejor, om man ’vuxnar’ sig, vad håller man på med då? Hur känns det att vara med en exemplarisk vuxen?

Kan man fejka vuxenhet? Var är i så fall tecknen man bör leta efter?

Kan man ”fake it ’til you make it”, och bli en exemplarisk vuxen på riktigt genom att först låtsas vara en? Alltså: Kan man skilja mellan inre/osynlig vuxenhetsmotivation, och yttre/synligt vuxenhetsbeteende? Vuxenhetsmotivation, om det nu finns något sådant, tja, det måste väl vara ett slags positiv bild av vad det innebär att vara vuxen, och ett inre driv att vara en …?

Samma fråga: Vad är det att vara vuxen?

Såhär har jag hållit på ett tag nu, några veckor, kanske, jo, något sådant, och försökt ringa in eller ta mig an begreppet med hjälp av frågor. Jag försöker hitta riktigt bra frågor – sådana som skingrar dimman och visar landskapet, så att vi kan rita en karta.

Något säger mig att begreppet ’vuxen’ är nyckeln till någonting, en saknad förståelse för vår omvärld och tid; en nyckel till klarhet om vilka åtgärder samhället kan fokusera innovation och forskning och kompetensutveckling på. Något som kan göra att vi alla har det bättre.

’Samhället’, skrev jag. ’Samhället’. Vad är det? Jag använder ordet lite löst i betydelsen ’kollektiv struktur bestående av alla enskilda individer’. Alla. Enskilda. Individer.

(Ibland hör jag mig själv säga något, och det är som att jag kommer ikapp mig själv först när punkten satts. Vi får väl se var detta landar … Det ska bli roligt att höra vad du tänker, sen när vi ses!)

(Jag tappade tråden…)

Så, vuxen. Det är inte helt klart vad det innebär, men man kan föreställa sig att det går att vara en exemplarisk vuxen, precis som man kan föreställa sig att det går att vara en inte så jättebra vuxen. Dessutom kan vi tänka oss att det ligger i ordets ursprungliga betydelse att vuxenhet är en progression från barndom, barn-het, barnslighet, och att vuxna ska vara vuxna och att barn ska vara barn. Man går från barn till vuxen. Något sådant. Detta är okontroversiellt.

Men.

… Jag har – låt oss säga att detta är efter empiriska studier, ofta oinitierade eller ålagda, ehum, i gränslandet mellan psykologi och filosofi, och särskilt i den minerade delen som handlar om hur jaget relaterar till sig själv och andra: kluster B-fältet; det prevalenta, odiagnosticerade; inte det extrema – låt oss säga att det är efter mycken vistelse här som jag har börjat formulera en tanke om att det går att stanna i ett slags 15-års-ålder, loopa sitt tonårstrauma i decennier, och så gott som aldrig bli vuxen. Det innebär ofta en hel del lidande för både huvudpersonen och dem omkring. (Jag tänker mig att ’vuxen’ på något, ännu inte helt tydligt sätt, är ’vägen ut’. Mer om det senare.)

Nästa intressanta del är att det också verkar gå att stanna i 15-årsåldern och få sin omgivning att tycka synd om en, som ett slags upphöjd martyr, prins/prinsessa, eller som Münchhausen-narcissism.

Jag har en känsla av att du vet exakt vad jag menar. (Men säg till om det inte är så!)

OK. Jag fortsätter:

Mottot på fanan är, typ, ”Rädda barnen!”

…Och det ska vi ju. Vem skulle argumentera mot det?! Barn ska inte behöva vara vuxna. Är det inte det vi menar? Barn kan inte ta hand om sig själva, och ska inte behöva göra det. Barn kan inte stå upp för sig själva. Barn som inte blir sedda … Barn som inte blir älskade och validerade. De barn som ingen såg … De barn som livet behandlat och behandlar orättvist, som inte kan rå för det som händer dem; barnen som vet för lite om världen för att kunna bygga sig hus och hem och planera för framtiden … Vi måste stå upp för dem! Vi måste låta dem få vara barn!!

Ja. Det måste vi. Det är föräldrarnas, skolans, samhällets, ja, the internationellas, FNs, ansvar.

Vad är ansvar? Att svara an. Svara på vad? Vem ska svara? Vem kan svara? Kan barn svara an, ta ansvar? Hm. ’Ansvar’, det är väl en av grundpelarna i det vi kallar ’vuxen’, är det inte? Att svara an … Jag ser ett slags, ja, vad ska man kalla det? Identitetsformation. Relatera … Jag ser liksom hur människan föds och bärs och matas och så kommer språket, den gemensamma världen; ”jag” och ”du” och mer och mer individuering; skolbarnsåldern där vi försiktigt och med lugna steg lämnar över barnets talan till barnet självt – kanske vill de fortfarande ibland att ”mamma ska svara”, men mer och mer handlar utvecklingen om att lära känna sig själv, vad man tycker om, vad man mår bra av, vad man vill, och hur man får förhandla med sig själv om möjligheter, tid och rum, och andra människor. Andra människor som är precis samma sort som man själv, med tankar, känslor, reaktioner, psykologisk historia, föräldrar eller andra förmyndare, hemförhållanden, kroppar och själar (eller vad det heter), men var och en helt unik, helt bara sig själv.

… I skolan arbetar man bland annat med att fostra en vilja att lära sig själv, gör man inte det? Varje barn ska kunna kultivera sitt eget, inre driv. Det är en del av det ansvar som tillhör vuxenheten.

(Eller hur? Jag tror det.)

OK. Vi har kommit en bra bit. Vuxen, ansvar. Och det där med att det går att vara en bra bit över 18 och ändå inte vuxen.

Men nu kommer det kontroversiella. Nu vill jag nämligen testa tanken att den här strukturen, eller vad man ska kalla den, också figurerar på gruppnivå. Ibland i väldigt stora grupper. Flera miljoner människor. Jag ber om ursäkt på förhand om jag upprör någon, ty det är naturligtvis obehagligt att känna sig upprörd, men jag vill poängtera att detta är tankar, prat, ord, tankeexperiment, förklaringsmodeller, visdomssökande, sanningssökande – och det jag gör är att modellera en metod – inte en slutsats – för att ta sig an svåra problem genom att ställa frågor och hypoteser. (Jag pratar nu egentligen inte till dig, Christoffer, utan till inbillade antagonister, du vet; den där sorten som läser en mening och ”tar delen för det hela”; härleder sina egna slutna kategorier i ett nafs; gaslightar järnet och sen är det slut på dialog, rationalitet och fred. Men hursomhelst.)

Då kör vi:

Jag såg en artikeltitel, från nationella nyheter, som lät ungefär såhär: ”Hur Israel gjorde Eurovision till …” och sedan någonting som hade att göra med att regeringen där spenderar massor av pengar på att marknadsföra deras bidrag till Eurovision och att det var därför de kom tvåa förra året och att de riskerar att komma högt i år igen.

Jag ändrar till ”Schweiz” för att illustrera vad jag menar.

Person P skriver en artikel. Schweiz regering lägger pengar på att marknadsföra landets bidrag i Eurovision, skriver Person P. Schweiz vill köpa sig popularitet! De kom tvåa sist, så det var jättemånga som gick på det! Men inte Person P. Hur gick låten? Vet ej. Spelar ingen roll. Person P vet det enda som behöver vetas: om Schweiz kom tvåa, var det för att de manipulerat sig till det. Person P har sett genom spelet, och vet att det inte hade kunnat vara på något annat sätt. Andraplatsen är inte förtjänt.

Va? Hade man kunnat tänka sig att Person Ps kloka, vänliga kompis, morfar, terapeut eller kollega hade kunnat tänka om hen hade sett den här artikeln utan att ha hört P prata om Schweiz tidigare. Vad är det med Person P? Han verkar verkligen ha något emot Schweiz och schweizare! Vad menar han?

Jomen Person P, förstår man av artikeln, har sett genom det onda, kalkylerande, narcissistiska schweizersinnet som genomsyrar sångbidrag liksom regering …

Nu byter jag land igen, för att det ska bli ännu tydligare. Rumänien, säger vi nu. Rumänien kom tvåa i Eurovision förra året, och ja, visst hade de marknadsfört rejält, rest på turné och gett intervjuer, javisst, massor av pengar har regeringen eller TV-bolaget eller vad som helst lagt på det, det var en sångare som lidit mycket och blivit orättvist behandlad och inte sedd som barn, men nu sjunger svanen … Och de vill att berättelsen ska höras, de vill berätta sin berättelse – de tycker att den är värd att berätta. Person P skriver en artikel: Låten vet han ingenting om, artistens berättelse vet han ingenting om, men om Rumänien kommer tvåa är det för att de genom sluga, manipulativa evil genius-strategier lurat en hel värld att rösta på dem, de har köpt sig sin popularitet men tro inte att Person P går på den lätta …

Ser du? Byter vi till Schweiz eller Rumänien låter det förvirrat, paranoidt eller, i värsta fall, vansinnigt – men om det gäller Israel går det att publicera i helt vanlig media av typen som dyker upp i allas telefoner vare sig man vill eller ej (känns det som …), eftersom ”alla vet” hur Israel och de som bor där – och då menar jag inte de ca 28 % araber, druser, kristna et al – egentligen är, när man ser genom dem … Nu ska jag avsluta den här delen snabbt, för jag känner att mina läppar snörps ihop och jag börjar snart gråta och det orkar jag inte: kort sagt: den där artikeln jag såg är antisemitisk.

Men det var inte det som var poängen. Poängen var ”Rädda barnen!”

…

Framför allt tror jag att poängen är att när vi räddar barnen … eller, hur vi räddar barnen – jag menar, vi ska väl för helvete hjälpa barnen att bli vuxna?!

Förlåt att jag skriker.

😊

Jag menar såhär: Vuxen. Ett stort ord! Ansvar: att svara an; att utveckla, och fortsätta utveckla, en autentisk identitet; dygdig; vis, modig, rättrådig, måttfull … Gärna med sång och musik och konst, litteratur, teater, universitet, sanning, skönhet, vis, visdom … Det sa jag visst redan.

Vuxen: en som ber om hjälp, och tar sig ur sitt tonårstrauma. En som längtar efter att bli kung eller drottning, efter att ha lärt sig allt om att vara prins och prinsessa och vill ta nästa steg. En som öppnade sig för ljuset, som sträcker sig mot solen. En som vill leva. En som vill älska livet, och vara sig själv, och hjälpa andra att vara sig själva, med siktet inställt på hållbarhet; med siktet inställt på framtiden. Ansvar betyder att svara an mot en framtid där nyckelordet är du och jag och alla andra, tillsammans. Det är ju vi som skapar framtiden, är det inte det? En vuxen skyller inte ifrån sig.

…

Jag skriver och skriver. Låg vaken i natt också – kunde inte sova innan hjärnan hade processat klart den där artikeln som ’samhället’ välkomnade. Jag låg och blundade och antecknade i telefonen om vart annat, väldigt många feltryck, pyttesmå knappar och nattögon, och jag vill skala av alla lager, nå bortom tjafset och de eviga krigen och looparna, och då dök den här idén om ”antisemitism är lika med godhet” upp, och att godhet är att rädda barnen: det är världens godaste godhet, men tänk om det är oss själva vi vill rädda, och tänk om vi plötsligt upptäckte att vi stod med rumpan bar och hade projicerat hela skiten, gjort vuxna till barn, tagit från vuxna människor sin agens och förmåga att höra vilken låt de gillar i Eurovision, att vi infantiliserat dem; hävdat att de låtit sig manipuleras – jösses, arrogansen! – att de missat att se genom onda tricks. Vi har infantiliserat vuxna människor: betett oss som att de inte kan göra egna val, eller att deras val inte är bra, att de inte kan ta hand om sig själva, och inte ska behöva göra det. Barn som livet behandlat och behandlar orättvist, som inte kan rå för det som händer dem; barnen som vet för lite om världen för att kunna bygga sig hus och hem och planera för framtiden. Tänk om vi upptäckte att vi behandlar vuxna människor som barn, och såg det som godhet.

Kanske har vi till och med format våra egna liv så att vi för evigt kan förbli reaktiva och aldrig riktigt svara an. Aldrig riktigt behöva vara ansvariga för hur våra liv blir. En devis jag ibland använder på jobbet är ”Who do you want to be when the pipes burst?” – alltså, när det sprutar vatten över golvet eller de plötsligt grävt upp gatan utanför ditt hus. Det är det jag menar med att svara an. Att välja hur jag vill svara an – att vilja ta ansvar för min personliga utveckling. Att ta nästa steg, lite mer graciöst än sist. Lite mer balanserat. Med fokus på vad visdomen i situationen handlar om, och revidera mitt svar; reflektera och revidera. Med glädje över att vara vid liv. Och med en ständigt uppgraderad förståelse för vad det innebär att vara vuxen – och hur man gör när man vill rädda barnen. 

Öööh. Jag har skrivit i fyra timmar. Nu är jag helt slut.

Hoppas du vill prata om detta någon gång! Nästa steg skulle kunna vara något slags, tja, vad vet jag? Vuxenkurs. Haha. Den skulle jag vilja gå. Hey – kanske är hela poängen att man ska designa sin egen vuxenkurs? Att det är det det är att vara vuxen – man så att säga går sin egen vuxenkurs?

😊

Allt gott,
Minerva

P.S. Jag var med på 20 minuter guidad metta-meditation på jobbet – tjugofem personer, online. Metta handlar om loving-kindness; att odla villkorslös medkänsla, vänskaplighet och god vilja gentemot sig själv och alla andra (!!!). Vid ett tillfälle fick vi lägga händerna över våra hjärtan. Jag brast i gråt med en gång. Sen skulle vi säga, ”jag välkomnar mig själv så som jag är”. Sedan alla andra. Tårarna rann och rann. Hursomhelst: loving-kindness ingår i min vuxenkurs. (Vad mer? Vad ingår i din?)

__________________________________________

Fru Minerva Paradox är en åtminstone medelålders frånskild neuro-atypisk mamma som försöker göra världen lite mer begriplig. Hon är en evolution av Fröken Svår, men trots allt för evigt till viss del ett barn. Hon skriver till sina döttrar och vapendragare, vänner, kunder, kollegor, och en eller annan nemesis. Som någon sa och som hon tycker om att citera, ”vi skriver för att vi vill förstå något bättre”.


__________________________________________

Se också
Minervas epistlar: Skuldkänslor & självförlåtelse
Minervas epistlar: Idén om lycka som etiskt imperativ