[Artikel]

Om skräck

Martin Saldin

 

…en kuslig effekt uppnås ofta och enkelt genom att utplåna gränsen mellan fantasi och verklighet, såsom när något vi hittills tagit för imaginärt dyker upp i verkligheten, eller när en symbol tar över funktionen och meningen av det den symboliserar, och så vidare. Det är detta element som bidrar till det kusliga i magi. Det infantila elementet i detta, något som också är fallet hos neurotiker, är betoningen av psykisk verklighet över fysisk verklighet, något som är nära besläktat med tron på tankens allmakt…

Sigmund Freud, Det kusliga

 

I veckan som gick var det dags för årets filmhändelse för oss Stephen King-fantaster. Del 2 av nyfilmatiseringen av Kings roman It (Det i svensk översättning) från 1986.

It är något av ur-texten för skräcksubgenren Kids on bikes, som även utforskats av bl.a. Dan Simmons i Summer of Night och som på senare år varit aktuell på Netflix med Stranger Things. Protagonisterna är en samling barn, alla på sitt sätt utstötta, och de kämpar mot en hamnskiftande varelse som tar formen av det de är mest rädda för. 27 år senare kämpar de som vuxna mot samma varelse. Det är de vuxnas kamp vi ser i del 2 av filmatiseringen.

De sju huvudpersonerna kallar sig ”The Losers Club”; Bill Denbrough, Ben Hanscom, Richie Tozier, Stan Uris, Beverly Marsh, Eddie Kaspbrak och Michael Hanlon.

King gör i It en tour de force genom skräckhistoriens klassiska monster: vampyrer, varulvar, mumier och, något oväntat, en jättefågel. Det:s mest ikoniska skepnad är clownen Pennywise.

I bokform växlar texten mellan ett sommarlov år 1958 som aldrig tycks ta slut, och ett vuxenliv på 1980-talet när de vuxna, med ett enda undantag (Hanlon, som aldrig lämnat Derry), helt har glömt barndomens fruktansvärda händelser. Det är bortträngt, nästan bokstavligt talat, i det omedvetna. Boken kom för övrigt ut under den så kallade Satanic Panic-perioden i USA, där barn vittnade om tänkta rituella mord och övergrepp, ivrigt påhejade av psykologer som trodde sig komma åt bortträngda trauman.

I början av boken mördar Det Georgie Denbrough i en ikonisk scen vid ett stormavlopp. Georgie är 6 år och lillebror till Bill, en av huvudkaraktärerna. Bills trauma förstärks av hans föräldrars totala ovilja att tala om det med honom, och han känner sig efter detta som en främling i sitt eget hem.

Of course it was your fault, that part of him insisted; not entirely, maybe, but at least partly. If not, how come there’s that cold place on the couch between your mother and father? If not, how come no one ever says anything at the supper table anymore? Now it’s just knives and forks rattling until you can’t take it anymore and ask if you can be eh-eh-eh-excused, please. It was as if he were the ghost, a presence that spoke and moved but was not quite heard or seen, a thing vaguely sensed but still not accepted as real.

Stephen King, It

 Genom att offra en ny generation till Det ca vart 27:e år når även staden Derry en viss framgång på ytan, men de vuxna i staden lever inte genuina liv. En massförträngning sker, och de barn som mördas försvinner inte bara ur livet men också ur minnet och ur språket – man minns helt enkelt inte. Det är inte bara en tystnadskultur i skräckens stad Derry; man saknar förmåga att sätta ord på skeendena. Alla katastrofer – naturliga som övernaturliga – sopas under mattan.

Under barndomen leker barnen i ett grönområde benämnt The Barrens. Som vuxna är de alla ”barren” – barnlösa. De når värdslig framgång, alla på sitt sätt, men har offrat sin fertilitet. De har förträngt händelserna från 1958. Genom att inte ta tag i barndomens/vuxenblivandets trauma har huvudpersonerna i It på ett grundläggande sätt inte vuxit upp.

But you say grownups and now it sounds like nonsense; it sounds like so much bibble-babble. Why is that, Richie? Why?

Stephen King, It

Bokens titel och monstrets namn, It, eller Det, tolkas ofta utifrån en passage mot slutet där King reflekterar över att sexakten ofta kallas ”det”; ”göra det” etc., men en bättre koppling borde vara It-Id, alltså att Det representerar Detet. Det är polymorft pervers – Det visar hela tiden en ohämmad njutning i att sluka, skrämma, bryta tabun. Det skiftar skepnad, och dess ikoniska clownskepnad förstärker bilden av att Det alltid vill vända upp och ned på det etablerade och slå sönder alla försök till sammanhang. Men Det är också huvudpersonernas dåliga samvete, ett tyranniskt överjag. Hotet om kastration, verklig som symbolisk, är ständigt överhängande. Georgie får armen avbiten av Det i bokens början, likaså Eddie Kaspbrak i slutet. I Georgies skepnad skyller Det Georgies död på Bill; Det hånar Ben för övervikt, även när han som vuxen är vältränad och vacker – deras uppfattade begränsningar gentemot ett ideal är Det:s ammunition.

I have come to rob all the women… rape all the men… and learn to do the Peppermint Twist!

Stephen King, It

I skräckfiktionens systergenre thriller är antagonisten ofta en plågad människa, och sexuella teman är mer regel än undantag. It visar inga sådana tendenser. Det:s tillvaro är ren infantil njutning, en pervers glädje i att bryta mot alla regler och plåga och håna barn och vuxna.

There are all sorts of dream interpretations, Freud’s being the most notorious, but I have always believed they served a simple eliminatory function, and not much more – that dreams are the psyche’s way of taking a good dump every now and then.

Stephen King, The Stand

Pennywise bor i kloakerna under Derry. I ett av sina mest avskyvärda brott dränker Det en tvååring i en toalett. King är som bekant ingen främling för scatology, men i It går det mycket längre. Shitty är det ”förbjudna ordet” för Bill och Georgie.

Kloakerna är på flera sätt en symbol för det bortträngda. Vi vet att det finns där men agerar som om så inte vore fallet. Vi konfronteras inte med det oönskade. Naturligtvis är det så de övervinner Det i slutet av boken – när de ska till dess håla i slutet måste de kräla genom en trång kloaköppning. ”It’s a shit-pipe!”

I klassisk King-anda är det en hemmasnickrad ritual som är lösningen. Den kallas Ritual of Chüd.

It cuts through hindrances and obscurations, sometimes called ‘demons’ or ‘gods’. Examples of demons are ignorance, anger and, in particular, the dualism of perceiving the self as inherently meaningful, contrary to the Buddhist doctrine of no-self.

Wikipedia, Ritual of Chüd/Chöd

Ritualen genomförs två gånger, en gång 1958 när huvudpersonerna är barn, och en gång 1985, när de är vuxna. 1958 konfronterar de Det, och tar sina första steg mot ett vuxenliv. Men att bara stirra skräcken i vitögat – som att konfrontera en fobi – är inte nog. För att skräcken ska kunna införlivas i ett sammanhang måste den sättas ord på och symboliseras.

Därmed återvänder Det, 27 år senare, och de måste genomföra den andra delen av ritualen.

Got to become a child again, he thought incoherently. That’s the only way I can keep It from driving me crazy. Got to become a kid again . . . got to accept it. Somehow.

Stephen King, It

Chüd är en talking cure. Det enda sättet att besegra Pennywise är att prata! Stuttering Bills stamning blir alltid värre under press, men i bokens upplösning kan han tala utan stamning. Stuttering Bills magiska ramsa he thrusts his fists against the posts but still insists he sees the ghosts är en talträningsramsa, men blir också en besvärjelse mot Det. När han behärskar det språkliga kan han övervinna Det och träda in i den symboliska världen.

I uppgörelsen med Det axlar Bill fadersmanteln:

Bill bit in—not with his teeth, but with teeth in his mind. Dropping his voice a full register, making it not his own (making it, in fact, his father’s voice, although Bill would go to his grave not knowing this; some secrets are never known, and it’s probably better so), drawing in a great breath, he cried “HE THRUSTS HIS FISTS AGAINST THE POSTS AND STILL INSISTS HE SEES THE GHOSTS NOW LET ME GO!”

Stephen King, It

Skräcken är alltså det bortträngdas återkomst, och lösningen är att symbolisera, i ett strukturerat samtal. Kanske har It något att säga oss i dessa KBT-, medicinerings- och elchockstider. Att övervinna skräcken är att träda in i det symboliska genom språket. En betydande skillnad mellan bok och nyfilmatisering är att barndomskapitlen utspelar sig parallellt med vuxenkapitlen, och i detta fall är det mer än ett berättartekniskt grepp – att sätta ord på sina upplevelser är också att återuppleva forna händelser, fast denna gång med verktyg att sätta dem i sammanhang.

I bokens slut, när Det besegrats, går också staden under i en översvämningskatastrof. I filmen behåller huvudpersonerna sina minnen efter upplösningen, men i boken är det mer bitterljuvt. De vuxna huvudpersonerna börjar glömma igen, och samtidigt som de kan träda in på riktigt i vuxenvärlden – en av huvudpersonerna får sitt första barn – är barndomen, på gott och ont, nu förlorad.

Med Freuds ord: ”Wo Es war, soll ich werden”. Där Det fanns, skall jag vara.

 

 

 

___________________

Gästskribent Martin Saldin är ett stort Stephen King-fan som följt Loser’s Club genom Derry flera gånger om. På filoprax.se skriver Martin filosofiskt om litteratur.

 

Psst! Du hittar mer läsning under fliken Filoprax Artiklar och poddar.