Pollyanna är en barnbok från 1913, av Eleanor H. Porter. Pollyanna Whittier (efternamnet låter precis likadant som ordet för ”smartare”, ”fyndigare”) är en 11-årig föräldralös flicka som brukar leka gladleken, särskilt i jobbiga situationer. Det var hennes pappa som lärde henne den en gång. Det var jul, och Pollyanna önskar hjärtligt att hon ska hitta en docka i kyrkans välgörenhetslåda, men där finns bara ett par kryckor. Besviken? Naturligtvis. Förkrossad? Kanske det också. Men gladleken handlar om att se den ljusa sidan av allting. Får man ett par kryckor när man vill ha en docka kan man vara glad att man slipper behöva dem.

Jag fick ett sms häromdagen. Hejsan, jag har börjat läsa till journalist, skrev en kär vän, Sanna. Nu ska vi spela in intervjuer på Zoom. Temat är ”vad är bra med Corona”. (Det var inte jag som kom på ämnet.)

Pollyanna, tänkte jag. Äntligen. Började fundera. Omformulerade i huvudet en aning – låter det handla om hela 2020, alltså, Corona i världens – inte ett virus som sådant. Det vet jag för lite om. Och det är bortom filosofens uppgift.

Funderade på filosofens uppgift. Det är bland annat att undersöka sådant som alla vet. Bland annat att se de perspektiv som inte syns så tydligt just nu. Bland annat att bidra till ökad förståelse genom paradoxala positioner: att se att både det dåliga och det goda kan vara sant på samma gång. Det hemska och det hoppfulla. Pessimisten och optimisten.

Med stor respekt och kärlek till dem som lidit och lider sätter vi så igång och leker Pollyanna med 2020.  

Fysisk hälsa

Många är, paradoxalt nog, friskare än någonsin. Aldrig har vi haft sådan koll på vad vi stoppar i oss. Vitamin C, D, zink, probiotika. Kommer ni ihåg i mars, när det blev lockdown nästan överallt i världen och vi började köpa toapapper som aldrig förr? Vi funderade på vad man skulle köpa för mat om man inte kunde gå och handla nästa vecka. Mat som man lagar själv, mat som håller sig väl i rumstemperatur, mat som man är mätt av länge. Mycket grönsaker, rotsaker. Undvek sådant som kan ge ångest, som godis och alkohol.

Många har börjat odla själva. I fönstret, i drivbänkar på gården. Jag vill bli min egen trollgumma, och känna till vilka örter man ska brygga te av för att lindra andningsbesvär. När jag googlade växthus i början av sommaren var de slut överallt. Järnhandel, trähandel – de slår visst rekord efter rekord.

Psykisk hälsa

Vi har blivit kreativare. Vi bygger, odlar, pysslar, syr, stickar, virkar, lagar, arbetar själva, tar hand om hemmet, lär oss ta hand om våra nära och kära. Hälsar på okända människor vi råkar på under promenaden. Stannar och småpratar i kassan. Jag har aldrig sett på maken till vanlig medmänsklig vänlighet – vi har blivit bättre gentemot varandra.

En del av oss känner kanske också att de vanliga problemen, gnabben och småtjafset och viljan att ha rätt eller att bli sårad, allt det där som kunde sabba en hel helg förut har minskat i betydelse. Nu gäller det att stå i tjänst för hela mänskligheten istället. Nu gäller det, på riktigt. Ett nytt jag har kommit fram.

Filosofisk hälsa

Ett nytt jag. Vem blev jag i kristiderna? Ett tåligare, tydligare, mer avskalat jag?

Vem inspireras du av … Vem lyssnar du på, på youtube, podcast? I år har vi fått ett oslagbart tillfälle att undersöka vilka vi verkligen vill vara. Vad saknar du? Vad längtar du till?

Vad vill du bidra med i detta och det kommande samhället?

Social hälsa

Kläder. Behöver inte köpa så fruktansvärt många nya saker, för vi behöver inte jämföra oss med andra när vi inte ses på samma sätt. Plötsligt har vi fått chansen att hitta det som är vår egen stil, på riktigt. Några affärer i stan har stängt, javisst – det ser inte likadant ut som förr. Men tänk – hur vill vi använda stadens markplanslokaler, egentligen? Vad vill vi göra där, hur vill vi umgås? Vad kommer de att hitta på, fastighetsägarna? Vad det än blir, så blir det nog bättre än förr.

Alla möten på Zoom och Teams etc. har gjort oss till mästare i att läsa av varandra, och kommunicera vår egen mening, med mycket små medel. Det är som att vi utvecklat ett nytt sinne. Zoomsinnet. Bristen har gjort oss till mästare.

Slutligen: Häromdagen hörde jag en av dem jag följer på youtube prata om allt det här som vi går genom just nu – osäkerheten, ovissheten, rädslan, vad ska det bli av oss – och helt lugnt sa han att många av oss levde med det från tonåren och upp till vuxen ålder. Nu, sa han, är vi här för att hjälpa till.

<3