[Artikel]

Det finns så många böcker.

Så himla många böcker.

Som jag inte hinner läsa. Och dessutom – tänk på allt som skrivits på språk jag inte behärskar. Tänk så mycket klokskap som jag missar. Allt detta som kunde göra mitt liv rikare, mer balanserat, mer nyanserat – forma en tillvaro där min energi inte gick åt till att hålla symptomen i schack, så att säga, utan liksom kunde användas till att … öka livligheten. Levandeskapet.

Jag önskar att det fanns något sätt att, ehum, ladda ner insikterna, rakt in i själen kanske, eller operera in ett visdomschip av något slag; tillgodogöra sig böckernas fantastiska, ja, ibland helt ovärderliga livskunskap. Att läsa och begrunda. Verkligen ta in. Och komma ihåg.

Jag vill ju låta det jag läser förändra mig. Låter det utveckla mig, alltså veckla ut den skrynkliga papperstussen inombords så att man kan se vad där står. Läsa instruktionerna. Hihi.

En annan bild: Det man läser blir till sol och jord för det ekollon som är jag – det som redan har en ek inom sig.

Jag heter Miriam van der Valk och jag älskar att läsa. Faktum är att läsa förmodligen är det bästa jag vet.

(Och sy. Ibland. Och kanske några saker till. Men definitivt läsning, och särskilt just böcker. Det är något väldigt speciellt med att läsa ett sammanställt verk, från pärm till pärm – en fastställd idé om en början, en mitt, och ett slut. En helhet. I alla fall.)

Dessa små artiklar är inga bokrecensioner i vanlig mening, och inte heller sammanfattningar eller kritiska analyser. Det jag skriver är, kort sagt, vad jag tar med mig när boken ställts in i hyllan eller lämnats tillbaka på biblioteket. Hur bokens filosofi fördjupat bilderna av Livet, Universum och Allting. Kanske andra tankar och idéer som jag väver ihop dess trådar med. Och hur alltihop guidar mig i arbete, relationer, hälsa och kreativitet.

Vad jag älskade

… med att läsa James Hillman, The Soul’s Code. In Search of Character and Calling (1996) Bantam Books, Great Britain, 286 sidor (334 med Notes och Bibliography)

Fick overload igår kväll. Snäste. Hatar när jag blir sådan. Sedan kom en lång natt med ett litet skrutt som håller på att få kindtänder. Regnigt på vägen till jobbet imorse. Cyklade i sydväst och mysbrallor med ombyteskläder i en plastpåse. Stod vid kontorsfönstret och såg bilarna rulla förbi, sakta-sakta i kö mot bron. Matt och sådär lite tystlåtet introvert – bra att ta fram Hillman. The Soul’s Code är en trösterik bok. Ganska underbar faktiskt. Jag önskar att jag kunde träffa honom. Kanske önskar jag att han var t.ex. min farbror som bodde i närheten. Jag googlade lite och såg att han dog 2011. Vilken förlust för mänskligheten! Hann jag tänka. Men boken finns ju kvar. Jag har den här i min hand. Det är en sån där bok som jag vill köpa i fem exemplar och ge bort med en menande nickning och ett leende.


The Acorn Theory
skriver han om. Att eken liksom finns i ekollonet, om man bara ger det sol, jord och näring. Jag brukar ju också säga det. Jag pratar ju jämt om seeing the oak in the acorn och att poängen är att man ska ta reda på vilken sorts frö man är, så man kan förstå vilken sorts jord och näring man behöver … Och tänk att kunna se detta i någon annan, och kunna hjälpa dem växa. Som ”the rare mother who can see the seed, encourage its emergence and yet not mess with its individual direction”, som han skriver på sida 67. Jag tänker mycket på det. Att se ”the concealed invisible potential” (123) och hjälpa utan att välja och döma. Jag antar att världen skulle se annorlunda ut om det var enkelt. Men hursomhelst, the Acorn Theory finns med som en rubinröd tråd genom boken, som har undertiteln In Search of Character and Calling, och som handlar om att hitta det liv som är menat för just dig. Jo. The ”eachness” är ett typiskt drag för ekollon. Eachness, kallar han det. Thisness. Och: “Equality can only be deduced from uniqueness” (272). Tesen är att individuera. Inte isolera, såklart. Nix. Men det där till synes paradoxala samspelet mellan separat och enad – individ och grupp eller folk eller jord, hela världen – det beskrivs med en sådan finkänslig självklarhet.

Apropå hela världen: Hillman citerar Whitehead på sidan 91: “Religion is world loyalty”. World loyalty. (Boken handlar inte om religion – det är bara ett lite lösryckt citat som jag känner att jag förstår.) Och lite senare, en ljuvlig passage på sida 94:

“What means are there for transporting the unseen to the seen? Or the seen into the unseen?
There are three traditional bridges: mathematics, music, and myths. Mysticism might be considered a fourth. However, mysticism unites visible and invisible; all things are transparent and proclaim their invisible ground. So for the mystic there is no chasm and no problem. Engineering a rational connection between the realms may only push them further apart. That is why mystics recommend contemplating a dilemma rather than trying to fix it.”


Mysticim unites the visible and invisible … for the mystic there is no chasm … Mystics recommend contemplating a dilemma rather than trying too fix it.
Jag älskar detta med contemplate. Googlade ordet för skojs skull och det kom upp saker som ”look at thoughtfully for a long time” – haha – men också (från Wikipedia): ”contemplation means profound thinking about something. The word contemplation comes from the Latin word contemplatio”.


Profound
? Slog upp det med. ”Very great or intense.” “Having or showing great knowledge or insight.” “’He opened the door with a profound bow’.” Contemplation är en båge som sträcker sig upp och ut, vida runt, och sedan rakt in i dilemmat.

Men i alla fall, att hitta sitt kall. Det finns några ledtrådar att leta efter; några små hintar längs vägen. T.ex. det som syns i ”the how of action” – inte att Gertrude Stein skriver, utan hur hon gör det. Förarna i bilarna utanför mitt fönster – hur kör de sin grå, regniga väg? Hur tacklar jag det ena med det andra …. Känslan av utanförskap, den dök upp igen för ett tag sedan – jag som trodde att den läkts och entledigats. Hur tacklade jag det? Inte så himla bra kanske. Men tänk om det är ett necessary condition, som Hillman kallar dem. Faktorer eller sakförhållanden som förtydligar själens väg om man kan läsa av dem baklänges. Av bildkonstnärerna på en eller annan skola, till exempel, hade 70 % eller vad det nu var, hursomhelst väldigt många, någon form av synskada. Bildkonstnären, som alltså skapar objekt för synen …  För dem kunde man i efterhand dra slutsatsen att synnedsättningen blivit ett slags nödvändig omständighet för det konstnärliga seendet.

Precis som Coco Chanels vistelse i klosterskola. Det var visst inte särskilt angenämt när det begav sig, men hon lärde sig sy. Och kläderna hon kom att designa var av enkla material, bekväma i formen; inget handlingsförlamande korsetterat.

(Vad har jag för ”handikapp”? Vad har jag för nödvändiga omständigheter i mitt liv? Vad kan jag förstå om min väg om jag ser den som min egen, välvilliga levnadstecknare, den som barmhärtigt tagit sig tid att förstå samband och motiv?)

Det där med att see the seed and encourage its emergence, dvs. ha ett slags visionär uppfattning om eken i ekollonet, är viktigt trots att man ibland gärna vill se en björk eller poppel istället och har svårt att justera sin inre bild. Visionen i sig är viktig. Fantasin. “When we imagine strongly”, skriver Hillman (på sida 147),

“we begin to fall in love with the images conjured before the heart’s eye – as when starting a project, preparing a vacation trip, planning a new house in a different city, swelling with pregnancy … Our imaginations draw us ever more fully into the venture. You can’t leave the lab, can’t stop buying equipment, reading brochures, imagining names. You are in love because of imagination.”

Fantasi, vision, the how of action och nödvändiga omständigheter. Hillman fortsätter (på sida 160-1):
“[T]here are, I believe, certain necessary nutrients /…/I would single out at least these three: first, that the parents or intimate caretakers of a child have a fantasy about that child; second, that there be odd fellows and peculiar ladies within the child’s perimeter; and third, that obsessions be given courtesy.”

Är det inte roligt? May there be odd fellows and peculiar ladies within the child’s perimeter! Och give obsessions courtesy, haha! Min stora dotter är ganska obsessed med youtube for tillfället – ibland tanker jag att jag ska sluta tjata på henne och bara låta saken bero. Vad vet jag om hennes väg, de verktyg och färdigheter som hon kommer att behöva? Å andra sidan – tänk om hon snarare vinner dem när hon släpper plattan? Eller: Tänk om hennes generation är den som först gör sig skärmfri på allvar, som en total motreaktion mot barndomens konsumtionstimmar? Vem vet förrän i efterhand, när vi kan läsa baklänges.
Såhär skriver Hillman om parenting (sida 86):

”We are parented by everything around us – if ‘parenting’ means watching, instruction, encouraging, admonishing. Do you really believe that humans invented the wheel out of their big brains alone, or fire, or baskets, or tools? Stones rolled downhill; bolts of fire shot from the sky and out of the earth; birds wove and probed and pounded, as did apes and elephants. The sciences that master nature were taught by nature how it could be mastered.”

Tidlöst beskrivet. Ödmjukt, men med pondus. Å, å. Ett kapitel handlar om smeknamn också – en spännande bild av identitet, själens delar, eller vad man skulle kunna kalla det; de enkelt och själklart integrerade delarna i ett autentiskt jag. “Is nicknamning a subtle recognition of the doppelgänger”, frågar Hillman (på sida 181),

“[a] mode of remembering that it is Fats who sits at the keyboard and Dizzy who blows the horn, not Mr. Waller and Mr. Gillespie, who tie their shoes and eat their breakfast.”

(En gång hemma hos en vän i Holland såg jag ett kuvert adresserat till initialerna E.M., men jag visste ju att hon hette Liesbeth. Nej, Elisabeth Maria heter hon, hon bara kallas Liesbeth av alla. Min holländska farmor, för övrigt, hette Anna Katarina Louise men kallades Toos.)

Han skriver om filosofisk praxis också (sida 206):

“Wisdom in Greek was sophia, as in our word ‘philosophy,’ love of wisdom. Sophia had a most practical meaning, referring originally to the crafts of handling things, especially to the helmsman who steers the boat. The wise one steers well; the wisdom of the helmsman shows in the art of making minor adjustments in accord with accidents of water, wind, and weight.”

Lika bra att skriva ner allt detta. Ladda ner det, som ett nytt operativsystem. Och sedan göra en omstart för att implementera uppdateringarna. (På natten, när enheten är ansluten till en strömkälla.)

🙂

 

Bankgiro 484-4080
FILOPRAX AB

Psst! Du hittar mer läsning under fliken Filoprax Artiklar och poddar.