Miriam van der Valk

Jag har läst

  • Schamansk healing: indiansk läkedom för att hela dig själv och andra
  • Upplysning: Shamanens väg till helande
  • De fyra insikterna: Jordbeskyddarnas kunskap, visdom och kraft
  • Andens medicin: Uråldrig visdom möter modern neurovetenskap
  • Grow a new body: How spirit and power plant nutrients can transform your health

Och nu håller jag på med

  • Soul Journeying: Shamanic tools for finding your destiny and recovering your spirit


Schamansk healing var den första boken jag läste. Såhär skrev jag i min läsdagbok:

Lite knäpp men ändå milstolpeläsning tror jag.

En vecka senare har jag läst nästa, Upplysning. Om den skrev jag:

Jag tycker dessa böcker är jättebra. Läses fort men med stor behållning. Ser fram mot nästa.

Jag beställde fram fler på biblioteket. Två veckor senare hade jag just avslutat De fyra insikterna och noterade:

Jag bara älskar den här boken. Den är bland mina favoritböcker, all time. Jag älskar den.

Efter Andens medicin blev jag lite trött på de svenska översättningarna, som gör texten lite barnslig. Så blir det ju ibland i översättningar. Grow a new body verkar vara en uppdatering av originalet till Andens medicin, med praktiska komplement. Det är väldigt bra, men flera av de ”power plant nutrients” som rekommenderas hittar jag inte i hälsokostbutiken – jag kan alltså inte experimentera med alla råd och övningar som beskrivs. (Mer om detta strax; att experimentera med råd och övningar.) Soul journeying, boken jag har här bredvid mig på bordet, är tillbaka i de spår jag blev förälskad i.


När jag funderar på vad som är allra mest underbart med Villoldo tänker jag mig att det är att han inte ber om ursäkt. Han bara presenterar: såhär, såhär, såhär. Han argumenterar inte. Inte en sekund försöker han hitta bevis och vetenskaplig grund, etc. – det är kultur och narrativ och ord och symboler och det finns inget att ställa till svars, inget att lägga fram inför en jury. 

Det kräver en del av läsaren, såklart. Man blir verkligen inte matad med ljuv poesi. Alltså, ljuv poesi som liksom sköljer över en, som minnen av sommaren sköljer över en. En upplevelse som gör en varm och ljus till sinnes. Man glömmer att det är november. Men i Villoldos böcker är det något annat som händer.

(Kanske är det så att när jag läser Villoldo behöver jag inte vilja glömma att det är november.)

Man förstås välja att inte delta i texten, så att säga – det kan man vad man än läser. Eller så kan man göra några av de lustiga guidade meditationerna som dyker upp titt som tätt på sidorna.

Guidade meditationer. Jag tyckte länge att det var mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att låta mig guidas i en meditation. (Vad betyder det, ens!) ”Upplev dig själv inuti ett gyllene ägg” – det gick inte. Jag himlade med ögonen. Jag fnissade. Osv. En dag vände det tvärt, och det var på 6th Nordic Conference on Philosophical Practice, som hölls 2016 i Stockholm. En kollega, Kalle Grill, ledde något som han kallade ’guidad meditation’, vilket jag, som sagt, bara haft avlägsna föreställningar om. Vi fick först sträcka lite på oss, armarna uppåt, grimasera, spänn, slappna av, och sedan blunda i våra stolar. Kalle pratade. Snart bad han oss föreställa oss hur vi befann oss någonstans inuti vår egen kropp. I ett rum, i vår egen kropp. Och plötsligt gjorde jag det, bara. Det var så tydligt att jag minns exakt hur det där rummet såg ut, och hur jag svävade i taket, helt och hållet trygg. Jag var också kvar i det verkliga konferensrummet, naturligtvis. Inga konstigheter. Men det var som att öppna en dörr till ett nytt sätt att se.


(Jag förstår inte varför jag höll den där dörren stängd så länge. Jag undrar om det var för att jag var rädd för irrationalitet. Det kan ha varit något annat också … Kanske något angående psykets beskaffenhet, jag vet inte riktigt. Det var i alla fall något jag var rädd för. Jag minns att jag var rädd för en eller annan bok vid något yngre tillfälle – jag har ett minne av att halvdesperat vilja gömma, glömma en bok bakom annat i bokhyllan. Inte för att den var läskig, utan för att den kändes farlig. Kunde påverka mig för mycket. Rubba mig för lätt. Som i den där fantastiska låten från Kents The Hjärta och Smärta EP [2005], där en barnkör gastar svar på tal till Jocke Bergs sång i refrängen: ”Ja, vi vet, du behöver hjälp / Du kommer aldrig mer hitta hem / Du kommer aldrig mer bli dig själv / Man blir trött på ditt jävla gnäll.” Vilken text, va. Pricksäker och poetisk. Det hjälpte, när jag pratade med mig själv på samma sätt. Hursomhelst, slut på parentesen. Tillbaka till att öppna dörrar och nya sätt att se.)

Efter den gången har jag följt med i guidade meditationer fler gånger, ofta i filosofi-sammanhang, men också via t.ex. en meditations-app som jag använde ganska flitigt ett tag. Ibland ska man föreställa sig att man får en gåva från någon (vem? Vad?), eller att man möter någon som berättar något. Fasligt intressant. I Villoldos böcker är meditationerna text på papper, förstås. Det är lite annorlunda att läsa istället för att lyssna – inte fullt lika engagerande – men jag brukar läsa genom först en gång och sedan lägga undan boken och blunda eller titta rakt ut i rummet och se vad som händer. Jag har en favoritplats för läsning hemma, och där är inte särskilt mycket som stör koncentrationen.

I Villoldos värld vandrar själen genom flera liv, det finns ett par extra chakran (utöver de sju som vi känner till från österländska kulturer) ovanför huvudet; vi vänder oss till ormen, jaguaren, kolibrin och örnen i väderstreckens riktningar, och föreställer oss att vi går längs en flodbädd och möter särskilda varelser som ger oss information. T.ex. om vad vi behöver hela inom oss och vad som är vår uppgift i livet. Så, ungefär. Det är sådana böcker. Jag tycker det är så fint.


Här och där mellan kapitlen dyker någon halvsida eller helsida upp i kursivt – nedan står det ”ur Albertos journal”. Där beskriver han hur han dricker den hallucinogena ayahuasca-brygden tillsammans med indianer och schamaner och upplever sin egen död, ser sin kropp ligga rutten och full av maskar. Eller hur han går vilse i djungeln. Det är många exempel ur hans eget liv, ofta om när han gjort fel; inte varit närvarande som make och far, varit sen med att förlåta, eller inte förstått. Vid ett tillfälle kommenterar han till och med det – någon har undrat om han verkligen ska ha med alla dessa ganska privata exempel. Men det är inte privat, tycker han, bara personligt, och ja, det ska med.

I ett väldigt gripande stycke som jag knappt kan återge utan att börja gråta berättar han hur han övernattat med sin schaman-guide i en liten hydda i Anderna. Med dem finns en kvinna och en sjuk tremånaders baby – de är på väg till läkaren. Hela natten försöker mamman amma sin bebis. På morgonen upptäcker de att bebisen är död. Tillsammans begraver de henne där de är, verkar det som, i jorden på berget. De sörjer, läser böner. Några dagar senare är Alberto med och arbetar på fälten, fortfarande sorgsen och illa berörd. Då kommer mamman fram till honom och nästan skakar honom. Sluta, säger hon skarpt. Hon har det bra. Hon är med sin jordmor. Sluta gråta. I texten beskriver Alberto hur han fick ett slags insikt om sin sorg. Grief is a selfish act, tror jag han skrev (det är ungefär så jag minns det – biblioteksboken jag läste är återlämnad); we grieve the loss’ effect on us. Förlustens effekt. På mig. Men i universum är ingenting borta.   

Ordet meditation, förresten. Hädanefter ska jag använda det i betydelsen ”viga tid i avsikt att välkomna alla möjliga tankar, känslor och föreställningar avseende en fråga eller ett påstående”. Jag tänker t.ex. på Michel de Montaignes bok som jag läst på engelska under titeln On Friendship. Fria funderingar om ett givet ämne, ungefär. Hittade ett Montaigne-citat:


Meditation is a rich and powerful method of study for anyone who knows how to examine his mind, and to employ it vigorously.

I would rather shape my soul than furnish it. There is no exercise that is either feeble or more strenuous, according to the nature of the mind concerned, than that of conversing with one’s own thoughts.

Ett annat citat, från Sokrates: A learned man can entertain a though without accepting it. Det är väl det som är Suspension of Disbelief; att ta sig an saker, att söka visdom. Kritisk, men välvillig. Nyfiken och angelägen. Att modigt anta spelreglerna – åtminstone en stund. Modigt, med djupa andetag. För att sedan framträda på nytt, som sig själv, såklart, men rikare, och mer levande.


Japp.


Schamansk healing: indiansk läkedom för att hela dig själv och andra är den boken som heter Shaman, Healer, Sage på engelska. Det är fint. Sage. Det betyder både ”salvia” och ”ofantligt vis människa”. Jag köpte salvia på rea häromsistens, två halvvissna plantor som butiksbiträdet menade kunde klara sig om de fick ny jord, etc. Jag planterade om dem och ställde i söderfönstret på kontoret. De fick nästan genast ohyra – ett lätt lager bomullsaktigt vitt på bladen. Jag har fått för mig att grönsåpa biter på allt och sprayade så att det dröp om dem. Det gick över. Det kom tillbaka. Jag sprayade igen, och tänkte att om det kommer en gång till, ska jag så att säga återlämna plantorna till moder natur. Sedan fick jag långvarig hosta och feber och var helt säker på att båda krukorna kapitulerat medan jag låg hemma och sov. Bad ändå en kollega se till dem. De är smarta, sa hon – det är de friska delarna som överlever. Nu är jag på plats igen och vattnar dem själv. De ser lite roliga ut, men det som är grönt är verkligen grönt.  

Shaman, Healer, Sage, som sagt. Känns som bra saker att vara. Googlade ”Shaman definition” lite snabbt för att vara på den säkra sidan. A person who has access to and influence in the world of spirits. Man företar resor till både nedre och övre världar, läser jag; etymologiskt stammar ordet antagligen från šaman, ett ord som på språket manchu-tungus betyder ”en som vet”. Ett tidigare ursprung i sanskrit-termen śramaņa, i betydelsen ”vandrande, monastisk figur”, är mycket omstritt. Nuförtiden, läser jag också, finns vissa västerländska strömningar, uppkomna ur somligas föreställningar om ursprungskulturers andliga liv, vilka skapat ett slags magico-religious practices som går under samlingsnamnet neoshamanism. OK. Jaja.


Jag vill vara shaman, healer och sage ändå. Villoldo leder något slags institut där man kan utbilda sig inom saken. Man kan gå kursen online, ser jag. På ett halvår. Det kostar 10 800 USD. Det är 104 032 SEK. Det går ju inte. (Vem har så mycket pengar? Vad gör folk i USA? Tar de banklån?)


Jag får försöka bli det på något annat sätt. Uppväcka förmågan, menar jag. Jag får uppväcka den härifrån soffan. Det borde ju gå.


Nu googlar jag De fyra insikterna. Omslagsbilden är en sydamerikansk pyramid, badande i moln. Jordbeskyddarnas kunskap, visdom och kraft är undertiteln. I den engelska utgåvan står orden Wisdom, Power and Grace of the Earthkeepers som om de lutade mot pyramidens stenblockstrappsteg, typsnittet lite större ju längre ner man läser. Om jag hade varit lite coolare hade jag säkert aldrig öppnat en sådan bok. Nu vill jag bara sitta och bläddra i den. Exemplaret som jag läste var också från biblioteket, sedan länge tillbakalämnat. Boken är slutsåld på svenska.


Jag ska se om jag hittar ett begagnat exemplar på Bokbörsen. Nu med en gång faktiskt. Jag vill läsa den igen.


Filosofi är vad vi behöver.

Bankgiro 484-4080
FILOPRAX AB



Psst! Du hittar mer läsning under fliken Artiklar och poddar, t.ex. Vad jag älskade med James Hillmans The Soul’s Code.