[Läsning/lyssning]


På eftermiddagen, kanske mellan klockan 15 och 18 ungefär, går jag omkring och känner efter hur jag mår. Det är lite jobbigt. Funderade på hur jag brukat må tidigare vid den tiden, alltså innan Corona, och det är nog så att det inte heller tidigare varit min, hur ska jag säga, mest stabila och trygga tid på dygnet. Jag är lättretlig. Nära kanten. Trött. Jag har svårt att vara närvarande för mina barn. (Och sambo. Han har kanske en dipp vid samma tid. Vi kanske har det hela familjen.)

På morgonen skiner solen, varje dag, känns det som – allting är nytt, alla dagens timmar i sin linda. Mitt på dagen är det jättefint. Jag cyklar till Botaniska Trädgården och går en promenad under lunchrasten. På kvällen somnar lilla dottern och stora dottern reder sig, och sedan en timma eller två, när jag kan lyssna på hjälpande röster på Youtube, se på TV, och virka.

Det är många hjälpsamma på Youtube. Har du märkt det? Många som vill hjälpa oss ta oss genom det här. En dam sa till exempel att man kan försöka se the lockdown som ett självvalt tillstånd – så förändras ens uppfattning om möjligheterna man har, och känslan av tacksamhet stärks, sa hon. Det finns många som lägger upp hjälpsamma pratfilmer var och varannan dag. Jag har virkat nästan en hel bolero.

Hur är läget? Hur kommer det att bli, med allting? Maten i affärerna, barnen i skolan … Jobben, hyran?

Jag håller jag på med en recension av en bok som heter On Truth, av Simon Blackburn (som bland annat skrivit The Oxford Dictionary of Philosophy). Det var väl fasligt lägligt, var det inte det? Hur många har egentligen dött i Kina? I Sverige? Vad är sant? Jag läste att Slovenien bromsat sitt planerade 5G-program eftersom Wuhan fick 5G precis före de första sjukdomsfallen. Är det sant? Hur ska jag få reda på sanningen? Journalisten kanske bara skrev något som någon annan sa. Kanske alla journalister gör det. När alla jobbar hemifrån, vem rapporterar? Vem rapporterar från fronten?

Någonting är sant. Detta sanna påverkas inte av vad som rapporteras eller hur många som håller med. Ingen behöver hålla med, faktiskt. Det är också möjligt att inget av det som rapporteras är sant, om man nu ska dra tanken hela vägen åt det hållet. Sanningshalten höjs inte av att många upprepar samma sak – det sanna är sant ändå. Vi kan inte rösta fram sanningen.

(Eller? Är det precis det vi alltid gör, röstar fram sanningen? När vi säger ”det är fel att aga”, har vi inte tillsammans bestämt vad som är vad? ”I Sverige tycker vi att detta är sant”?)

Information, statistik, kartor och kurvor, uppmaningar, upprördhet, vem vet? Vem vet.

Vad är det vi behöver veta sanningen om? Vilken fråga ska vi ställa? Vad är det vi behöver veta? Sanningen om smittsamheten, orsakerna, botemedlen? Sanningen om vad vi kan göra själva?

Sanningen om framtiden?

Sanningen om vilka vi är och vår plats i universum, och den tillfredsställande och uppbyggliga etik som upplysningsfilosoferna menade skulle följa om vi bara visste vilka vi var …?

Såhär sa en innerlig dam på Youtube häromkvällen: ”Tack för att du är här på jorden just nu. Tacka dig själv för att du är så modig.”

Är det sant? Är vi modiga, vi som är här just nu?

Är det någon mer än jag som ser livet passera i revy …? Små snuttar, lite åt gången, som hundrade gången jag går förbi samma damm i Änggårdsbergen och plötsligt, en millisekund, är det ett helt annat år, länge sedan, någon annanstans, med andra människor. Är det minnen? Ibland kan jag inte riktigt placera känslan. Minne eller dröm. Som en utdragen nära-döden-upplevelse. Eller simultantid. Kanske mellanrummet mellan in- och utandning. ”Nu, ur detta, ska världen födas.”

Jag dagdrömmer om England. Dvs minns eller dagdrömmer. Grönt, små stugor. Båtar på lugna åar, ljudet av åror. Stenhus, urgamla, som Oxford och Cambridge – det universitetsliv jag drömde om som tonåring. Slika bilder dyker upp. Gräsmattor. Grönt, grönt. Lummiga trädgårdar. Många lummiga trädgårdar och dörrar till lyckliga kök och egna rum. Som att hjärnan skapar de scener jag behöver för att känna mig trygg.

Nya Zeeland kommer också upp, men inte lika ofta och inte på samma sätt. Nya Zeeland känns mer … hisnande. Är jag rädd att aldrig mer få återse det? Eller bara rädd att tappa bort det.

När jag bodde där var mitt hjärta vidöppet och jag hade ingen hud. Det var underbart och jobbigt; jag var överväldigad och instabil. Och jag är så glad att det var där jag var under den viktiga tiden. I juli är det 20 år sedan jag reste dit. Jag minns hur vi sa, då: ”En dag ska vi säga, ’för 10 år sedan gjorde jag det-och-det, för 20 år sedan …’” Vi skakade på huvudet; det gick knappt att tro.

(Tiden, tiden. Vad vi fyller vår tid med – vad vår tid fylls av … Våra vakna timmar. Hur säger man, ”Livet är en tredjedel sova, en tredjedel jobba, och en tredjedel …?” En tredjedel liv?)

Jag satte på TV:n häromkvällen, det gör jag inte särskilt ofta, men nu är det ju ovanliga tider. De visade Poirot med David Suchet. Ett litet tag glömde jag Corona. Det var så skönt.

När jag satte på datorn i morse visade startskärmen en bild från Skottland; ett slott och en stenbro och berg i bakgrunden. Jag överrumplades av den också. Skottland! Skottland! (Var det som att någonting i hjärttrakten ville påminna mig om.) ”Jag måste få åka till Skottland …” Som om ingen någonsin mer skulle resa utomlands.

En gång i gymnasiet skrev jag ett arbete om filmen Trainspotting. Framförde något slags föredrag inför klassen, med låtsad skotsk accent. Är det 90-talet jag saknar? Mina tonår, som jag alltid säger att jag är så glad att ha lämnat? Vad är det med mig?

(Kanske håller på med något slags inre integration. Det vore bra i så fall.)

Reagerar jag starkare än någonsin? Jag som redan reagerar extra starkt …

Jag hörde It must have been love med Roxette igår förmiddags – den har jag sannerligen inte hört på väldigt länge – och började storgråta. Jag grät och grät, ställde mig vid fönstret och tog djupa andetag. Vad är det jag känner, undrade jag, är det sorg? Vad är det jag sörjer? Jag tänkte på det där om att tacka alla oss som är här just nu och går genom den här tiden tillsammans – det var nog det som låg kvar i bakhuvudet på mig när musiken började. Och så tänkte jag på pappa. Han hörde också It must have been love, och Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road, och alla andra låtar vi lyssnade på nu igår, när vi lekte med play-doh vid köksbordet. Men nu är han inte här. Det är nästan precis 17 år sedan hans begravning. Jag minns vad jag hade på mig. Jag minns vad det var för väder. Jag minns det exakt. Jag minns att jag tänkte att Suzanne Vega, som sjöng only tears shall make you free måste sjunga om någon annan för mina tårar tog bara inte slut. De strömmade och rann, och ingen frihet fanns i sikte.

(Eller är han här? Pappa, menar jag. Vad skulle han säga … vad skulle jag höra om jag kunde höra vad han sa? Om han kunde se allting som händer just nu från ett större perspektiv och berätta sanningen för oss?)

Hur annorlunda var inte världen. För 17 år sedan, för 20 år sedan, för 30 år sedan, när vi lyssnade på It must have been love för första gången.

Jag har aldrig längtat tillbaka till barndomen. Seg var tiden. Nu ser jag hur tjockt och trögt det förlöpte; hur svårt det var att förändra och att förändras.

Tiden. Hur annorlunda är den inte. Min morbrors fru fick två barn; 1965 och 1975. När hon skulle föda andra barnet behandlade de henne som en förstföderska eftersom det gått så lång tid, berättade hon nu när jag fick mitt andra barn, också 10 år efter det första; 2008 och 2018. Är 10 år en helt annan sak nuförtiden? Förstföderska – för mig var det inte alls så, inte alls. Som om rymden mellan årtalen numera är mycket mer luftig, eller vad man ska säga. Tiden mindre trög. Och jag tror inte att det bara känns så för att jag blivit äldre.

(Tänk musiken 1965. Jämför med 1975. Helt olika sound, lätt att placera. 1985, 1995. Jämför sedan 2005 och 2015, 2020. Skillnaderna är väl mindre?)

En facebookpost jag såg häromdagen: ”What a decade March has been.”

I din värld: Hurdana är folk, för det mesta? Menar de väl, trots att det blir fel ibland? Finns det onda krafter i världen? Vad har de för agenda? Är det någon som vill manipulera dig? Vad är det de vill att du ska tro? Vad vill de att du ska göra?

Minns du allt dumt som gjorts mot dig, sagts till dig? Vill du ge igen? Ska du ge igen, betala tillbaka med samma medel, för att skipa rättvisa? Ska sanningen göra er fria genom domar och straff? 

(Tänk att vakna efter själens mörka natt och ha förlåtit allt och alla. Paradiset! Eller?)

Är det inte lustigt – i Sverige är det högern som vill att vi ska ta det hela på större allvar. I USA är det demokraterna, inte republikanerna. Var står du? Hur övertygad är du om att du har rätt? Att du sett rätt saker, dragit riktiga slutsatser?

Och efter ett glas vin, hur övertygad är du då?

Hur ska du skydda dig från allt som är farligt?

Hur ska du skydda dig från allt som är läskigt?

Såhär skriver Simon Blackburn (On Truth, Oxford University Press [2018], sida 72)

Instead of facts first, with method analyzed in terms of its contribution to fact, we look at the methods first, and then describe fact in terms of the ideal endpoint (which we may never reach) of satisfactory applications of method. The question at the forefront of our minds should not be “what is aesthetic (etc.) fact?,” but “what makes for a good aesthetic (etc.) enquiry?”

Blackburn liknar detta vid två olika etikskolor: Den ena – facts first-skolan – är att först tänka sig det bästa för människan, summum bonum, skriver han, och sedan föreställa sig att bra beteende är sådant som bidrar till detta. Ett exempel på det är utilitarism, där man mäter godhet efter resultatets lyckomängd, så att säga. Den andra – enquiry first-skolan – är som Aristoteles dygdetik. Där börjar man med att fundera över egenskaper som möjliggör ett gott liv.

Så … Vi lägger frågan om vad som är coronapandemifakta tillfälligtvis åt sidan. Istället beskriver vi nu först vår coronapandemiundersökning: Vad särskiljer just detta sanningssökande? Vi låter det belysas av följande ledstjärnor: Att leva tillsammans. Meningsfulla jobb i en hållbar värld. Att träffas igen, och att se varandra. Att uppskatta, älska naturen. Att älska den friska luften. Att vilja och kunna tänka själva – vi lyssnar på varandra, vi lyssnar på alla möjliga, och sedan känner vi vad som är rätt för just oss: Vi lär oss urskiljning och bedömning. Hälsan. Ty den som är frisk vill många saker; den som är sjuk vill bara en. I ljuset av dessa ledstjärnor söker vi metodiskt sanningen om orsaker, åtgärder och framtiden. När någon pekar finger, ser vi dem i detta ljus. När nya teorier framförs, nickar vi avvaktande i detta ljus. När vi känner oss rädda, låter vi ljuset lysa över oss.

Här är lugnt och skönt, säger min kusin i Amsterdam. Han jobbar som kock vanligtvis. Allt är stängt. En kollega i Split får inte gå utomhus annat än för att handla mat – polisen är där och kontrollerar. Vännen i Barcelona skickar bilder på sina datorskärmar, tre på rad, haha. Vi delar lyssningstips och pratar in meddelanden till varandra … Det känns som att vi är nära.

Before Enlightenment: chop wood and carry water. After Enlightenment: chop wood and carry water.

<3

______________________________________

Psst! Såhär använder jag ordet meditation: Att på förekommen anledning låta tankar komma. Fundera fokuserat; integrera. När det känns färdigt, låta gå.

Filosofi är vad vi behöver.


Bankgiro 484-4080
FILOPRAX AB